Per Oscarsson - Sveriges första metodskådespelare

Det här blir en kortis. Jag vill bara dela med mig av den imponerande känsla jag får av Per Oscarsson. En galning, enligt många, ett geni, enligt andra. Jag tillhör den sista skaran. Den av beundrare. Jag är alldeles för liten för att ha sett Per Oscarsson på teaterscenen. Jag har bara haft mitt gedigna filmintresse att falla tillbaka på. Och många är de stunder då jag tappat hakan när jag sett Per Oscarsson. Från min barndom känner jag honom som Oskar i »Bröderna Lejonhjärta« och den där konstiga julkalendern, eller var det julmorgon?, »Stjärnsmällar och julpussar«.

De roller han gjort på film, och som verkligen satt sig, är »Trots« (1952), Arne Mattssons »Vaxdockan« (1962), Jan Troells »Här har du ditt liv« (1966), Sam Peckinpahs »Noon Wine« (1966), Cannesbelönade »Svält« (1966), Vilgot Sjömans »Syskonbädd 1782« (1966), Troells (igen!) »Ole dole doff« (1968), pastorn i »Nybyggarna« (1972) och egna galenskapen »Ebon Lundin« (1973). Men det är framförallt »Svält«, som han pratar om i klippet nedan. Se det! Sveriges första, och enda riktiga, metodskådespel, som också är vår hitintills enda bästa manliga skådespelare belönad med såväl Cannespris, danska Bodil och en Guldbagge. Samma år.

Försök att se filmen - den finns att beställa här - för den är hemskt bra. “...en ädel, ambitios, gripande film” skrev Franska Le Monde på sin tid.

Jag är nyfiken – gul (1967)

Vilgot Sjömans vänsterpolitiska snuskfilm är något många har åsikter om. Vilgot Sjömans intentioner från början var säkert att göra en dokumentär frågeställning om vårt politiska klimat. Någonstans på vägen slogs han säkert av idén att även provocera, med sex som främsta provokativa vapen. Jävla udda mix. Filmen fick säkert sin stora internationella framgång just på grund av sexet – det osexiga sexet. Och inte för sitt politiska ställningstagande.

Teatereleven (naturbarnet!) Lena Nyman, då 22, reser tillsammans ut i det svenska samhället, beväpnad med en bandspelare, för att ställa obekväma frågor till folk i olika yrken och miljöer om deras syn på klassamhället, löneklyftorna, kvinnans ställning och möjligheterna till en eventuell demokratisering. Svaren vittnar, med några undantag, om aningslöshet, likgiltighet, defaitism och ovilja. Typexempel; Lena Nyman frågar gubbarna i LO-borgen är så konservativa i kvinnofrågor. Så länge är vi med. Folk verkar ingen som helst koll på vilken tid de lever i. Vi släpper hela det politiska. Det är inte viktigt – inte ur ett historiskt perspektiv. Det är bara en ursäkt.

Näe, vad »Jag är nyfiken – gul« (och blå som kom året därpå) går egentligen ut på att visa Lena Nyman och Börje Ahlstedt göka på obekväma ställen, hemma, i halmen och i landets äldsta ek. Någonstans skjuter hon Börje i ballen och kastrerar honom, någonstans uppsöker Börje ett sjukhus för att rensa morrhåren från flatlöss.

»Jag är nyfiken – gul« är ren och skär pornografi, snällporr, och det var som sådan den slog i USA. Stackars amerikanska snuskgubbar som någonstans i en sjaskig salong på 42:a gatan i New York i hopp om pornografi made in sweden. Kanske de fick en liten historielektion vid sidan av. Här samsas naturromantisk sex med sedan länge fridlysta meningar som ”intellektuellt ställningstagande” och ”förkrympt kvinnoideal”. Kanske fick de lära om socialistiskt välfärd samtidigt som de tog saken i egna händer och satsade på sig själva. Regissören John Waters har en gång sagt, apropå svenska snuskfilmer, att han såg Jag är nyfiken – gul, onanerade och lärde sig om marxistisk politik på en och samma gång.

Filmen spelade in sjukliga summor pengar, sju millar på svenska biografer (på 60-talet) och hela 20 miljoner dollar på amerikanska dito (trots att den stämplades som x-rated). Inte illa. Sjöman fick också bra kritik för sina två Nyfikenfilmer, även om jag själv kan tycka att det bara är en något torr handledning i vissen sexualkunskap.

Kul är det i alla fall, i lagom dos. Och det är det viktigaste.
Köp filmen på SubDVD!

4x Vilgot Sjöman

Filmregissören Vilgot Sjöman tillhör en av Sveriges främsta regissörer. I skuggan av Ingmar Bergman, visst. Men faktum är att hans »Jag är nyfiken gul« är den svenska film som sålt flest biobiljetter världen över. Inte illa!

Hans filmografi är tämligen bortglömd, vilket är synd. Och Sjöman, den svenska filmens gossen Ruda med ett genuint samhällsengagemang, dock mest ihågkommen för reklamfejden med Tv4.

Sandrews har tidigare släppt en dubbel-dvd på ovannämnda «Jag är nyfiken gul» och uppföljaren »Jag är nyfiken blå«. Annars är marknaden svältfödd. Den första april släpper Sandrews ånyo fyra filmer signerade Vilgot Sjöman.

Filmen »Syskonbädd 1782« (1966) är ett bergmanskt kammarspel om två syskon som inleder en kärleksrelation bakom ryggen på systerns man. »Ni ljuger« (1969) var tänkt som en smäll i ansiktet på den svenska fångvården som Sjöman kritiserade hårt. Stig Engström (känd som den fräsige båtföraren i första »Göta kanal«) är ungdomsvärstingen som åker in och ut på anstalt men som alltid har en fast punkt i tillvaron hos Börje Ahlstedt och hans morsa. »Lyckliga skitar« (1970) är en hippiefilm om en missledd långtradarchaffis som hänger med demonstranter och politiskt aktiva men som själv har noll koll. Dock blir han medveten om socialvårdens brister när han möter en höggravid kvinna utan bostad. »En handfull kärlek« (1974) är en film om den svenska storstrejken i början av seklet samlat på Södermalms bakgårdar.



Visst har filmerna åldrats. Det politiskt högljudda 70-talet i exempelvis »Lyckliga skitar« fungerar som en störtskön tidsmaskin som luktar furumöblerad gillestuga. Alltmedan «Ni ljuger», med sin pseudodokumentära stil, fungerar som ett bra komplement till Stefan Jarls «Dom kallar oss mods». På det hela taget känns det som gårdagens regissörer försökte säga mer med sina filmer. Idag handlar det – tyvärr – mest om pengar. Och att locka folk från tv-apparaternas fördummande tävlingsprogram.

Sandrews har genom sin serie Sandrews filmpärlor gått i bräschen för att göra den svenska filmhistorien tillgänglig. De imponerar gång på gång, även om serien inkluderar några totalt själslösa titlar som »Jungfrun på Jungfrusund« och »Kärlek och störtlopp«. Dock borde deras dvd-serie sporra exempelvis Svensk filmindustri att göra en liknande satsning. Varför inte börja med de Vilgot Sjömanfilmer som de har?