Joe Sarno’s Kvinnolek (1968)

Efter en modest succé med sin svenska debut, »Jag en oskuld«, fortsatte Joe Sarno – till svenska filmkritikers stora förtret (och kanske förvåning) att regissera film i Sverige. »Kvinnolek« var hans andra film. Det är en slags »Petra von Kants bittra tårar utan« utan stil och finess, men med minst lika mycket borsten, ångest och fingertoppskänsla för det avvikande.

Lisa (Gun Falck, mest känd som en av Tanterna i Elsa Beskowfilmerna) är en mindre lyckad kostymtecknerska i Stockholm. Kretsen hon rör sig i är mondän, hennes vänner stiliga, men ytliga, och hennes kärlek är främst till borsten och hennes påtagligt homosexuelle assistent Nils (spelad med enorm övertygelse av Heinz Hopf). Hon arrenderar en stuga på landet, och fastnar för den tjusiga, oskuldsfulla och blott sjutton år gamla Ingrid (debutanten Gunilla Iwansson – var tog du vägen?). Hennes former är perfekta, hennes sinne lagom banalt och hennes erfarenhet av sex så när som på obefintlig. Lisa tar henne till Stockholm, och under hennes vingar.

Det märks att kvinnan vars bensin är portvin redan från början har ett gott öga till unga Ingrid. I den här lilla tjejen ser hon ungdom, både av avundsjuka och åtrå. Jag ska inte hyckla, det märks från första bildrutan att Lisa vill ligga med Ingrid. Ingen hemlighet, och det krävs ingen närmre analys en så. Lisa introducerar Ingrid till ett friskt och fräckt Stockholm anno 1968. Ingrid får gå på flotta Berns salonger, ”vi åt gravad lax”, och nattklubben Cafe Opera (det ser bannemej likadant ut igår som idag!). Ingrid ligger med en kille ena kvällen, och två den andra. Hon oroar sig för att hon kan bli gravid, men det avfärdar Lisa med ett ”äsch, det är inte så farligt, kom till mej bara så ordnar vi det”. Abortfrågan – ett härligt underskattat ämne.

Jag gillar verkligen »Kvinnolek«. På sin tid skrev Expressen, efter att »Kvinnolek« haft en sejour i Boden under sin originaltitel men sedan hittat ner till Stockholm och porrbion Hollywood på Klara Norra Kyrkogata som »Kom i min säng«, att Sarno borde skämmas. ”Han ska visst vara i Stockholm för att göra en ny film, hur vore det med en utvisning.” En rad av filmens skådespelare, Heinz Hopf, Gun Falck, Sten Ardenstam och Lars Lind uttryckte sitt stora missnöje i pressen att de sågs på porrbiograf! Musiken i filmen är stenhård. Det är en gammal bortglömd rockgrupp från 60-talet som heter Bamboo som gjort ett skitfräckt ljudspår med tokiga gitarrer och murriga basslingor. Imponerande. »Kvinnolek« finns tyvärr inte på dvd, men jag jobbar på saken. Den distribuerades i USA som »Yes« och »To Ingrid with love… Lisa«. Joe Sarno var verkligen den filmistkt sätt skickligaste amatörpsykologen vi skådat här hemma!

»Kvinnolek« är Prideretro - så det skvätter!

Jag blir nostalgisk.

Det var ett tag sedan jag införskaffade mig något psykotroniskt på dvd. Jag tycker mig ha allt. Som exempelvis den här Joe Sarnofilmen som jag tjatade till mig idag. ”Flesh and Lace / Passion in Hot Hollows” i en tjusig ”double feature”. När ska jag få tid, och tillfälle, att se de här två. En annan fråga jag ställer mig (jag vet, det är mycket narcissistiskt att be sig själv om goda råd) är; ”har jag inte redan sett de här filmerna”. Svaret är antagligen ja. För jag har sett mycket. Jag har också sett alla Joe Sarnofilmer som går att få tag på. Och tro mig, det är många. Och dåliga, filmer.

»Flesh and Lace« minns jag mycket väl. Den handlar om en exotisk dansös med nymfomaniska tendenser som undviker att bli berörd. Blir hon det går hon bananas och tappar alla hämningar. Gissa om killarna får chansen att tafsa på henne. Jävligt dum story. Men väldigt Sarno.

Nej, jag skaffade inte den ”dubbeln” för filmernas skull. Jag skaffade den för trailernas skull. Ibland kan en trailer till en film räcka. Oftast är de bättre än själva filmerna. Se, för tio år sedan satt jag nätterna långa, gärna i sällskap av goda vänner, och drack Gammel Dansk, eller olagliga preparat, och glodde på mycket skumma sex-psykologiska exploitationdramer. Inget fel idet. Men i dag har jag varken tid, lust, eller ork. Dock! Har jag upptäckt tjusningen med trailers. Har du redan sett filmen räcker en 3-minutare att påminna dej om något gott. Ett gott minne. Och på kuppen ger den dig ett gott skratt. Och ett gott skratt, eller asflapp, räcker långt. Ja, det till och med förlänger ditt liv.

Den här jävla dvd:n är verkligen en Sarno-Extravaganza. Den innehåller nämligen sjukt många (och säkert underhållande) trailers till flera av hans filmer; »Bed Of Violence«, »The Love Merchant«, »Marcy«, »My Body Hungers«, »Red Roses of Passion«, »Ride the Wild Pink Horse«, »Scarf of Mist Thing of Satin«, »The Sex Cycle«, »The Swap and How They Make It« och svenska »Kvinnolek«! Flera av dem till filmer som jag just inte sett. Bra va.

Nu ska jag hem och se trailers. När ungarna sover. Jag har också med mig hem Studio S:s utgåva av »Långt ner i halsen«, det tycker jag du också borde haft. ;-) För här snackar vi nostalgi. Hot beans!