Narkos - en svensk “white coater”

Ibland dyker de bara upp, de där små överraskningarna som fullständigt tar en på sängen. Jag trodde jag hade sett allt. I alla fall allt svensk som var värt att ha sett. Tror du också det? Så fel, både du och jag kan ha. För har du inte sett Narkos, från 1944, så har du verkligen missat något.

I dag, som mitt-på-dagen-matiné, på Svt rullade »Narkos«. En film full av allt som kännetecknar en galen film. Den utspelar sig i sjukhusmiljö, i alla fall tror upphovsmännen så, ett alternativt eller fiktivt sjukhus full av blinkande lampor, konstiga rattar, överkokande testtubes som ryker, lampor som blinkar, tryckluftskammare och ett strålrum med en cirkelformad dörr i bankvalvstjocklek. Det är ett inferno av sjuka grejer i stil med Monsterdiggaren Arne. I USA kallas den här typen av sjukhus/läkarfilmer för ”white coater", vita rockar. Huvudrollen spelas av Georg Rydeberg, en kemiprofessor i vit rock, små tunna glasögon och med backslick. I sina bästa stunder påminner han om Bela Lugosi i Ed Woods »Bride of the monster«. Enda skillnaden dem två i mellan är att Rydberg är en betydligt bättre skådespelare.

Rydeberg spelar Hans Brede, han ligger på operationsbordet under kraftig narkos. Han tappar medvetandet och fragment av hans liv utspelar sig – eller om det är galna hallucinationer. Det visar sig att Brede är en framgångsrik kemist med sprängämne som högsta intresse. Han är gift sedan många år tillbaka. Paret åker tåg, något händer, han själv ligger på spåret och skriker framför det skrikande tåget. Sjukt! Hans narkos tar inte. Brede har knäckt ryggraden, hans sexliv är finito och han rullar fram i rullstol. Han vill ta ut skilsmässa, eftersom han vill att frun ska ha lyxen till ett aktiv sexliv. Brede blir galen, sjunker djupare in i sitt jobb. Han har ju inte sexet längre.

Vidare tycks det som att jag diggar det här lika mycket som kritiker gjorde för 65 år sedan. En skön lirare på Morgon Tidningen skrev lyriskt "Narkos heter filmen och den är verkligen mycket bättre än sitt namn. Titeln smakar sensation och tyskt 1920-tal. Filmen är däremot ett renhårigt svenskt opus med den blandning av förtjänster och brister som vår filmproduktion i de flesta fall uppvisar.” En annan, lite surare figur på tidningen BLM tyckte att Narkos ”…lockats av ett 'spännande', pikant ämne som ger tillfälle till några knalleffekter”.

Sist men inte minst. Jag blir också glad när affischer lever upp till sina filmer. Jag minns en gammal intervju med Quentin Tarantino där han håller upp affischen till Jack Hills blaxploitationfilm »The big doll house« med orden, ”this movie is as tough as it’s poster”. Ett epitet som verkligen stämmer in på »Narkos«.