Rötmånad (1970)

Och nu någonting riktigt konstigt. Samhällsskildraren Janne Halldoff, ofta kallad Södermalmarnas Ingmar Bergman, gjorde i början av 1970-talet en svensk sexbuskis i skärgårdsmiljö med utvikningsidolen Christina Lindberg i huvudrollen. Ett ovanligt drag från Halldoffs sida som hitintills bara hade gjort lågmälda dramer om arbetarklassen; »Livet är stenkul«, »Korridoren« och »En dröm om frihet«. »Rötmånad« (titeln syftar på period i slutet av juli och början av augusti) var en storsatsning från SF:s sida. Sommar, sol, vind och vatten – och så lite buskis. Något av en avklädd Stefan och Krister.

Det är gryning i Stockholm; En kvinna klär av sig, stoppar sina tillhörigheter i en EPA-kasse och knyter ihop. Hon hoppar från Liningöbron och försvinner i vattnet. Inget mer med det. Klipp till Carl-Gustaf Lindstedt som skärgårdskufen Assar. Han tror att frun varit borta i flera år, och lever ett relativt lugnt och tillbakadraget liv tillsammans med sin yppiga tonårsdotter Bella i skärgårdsidyllen Vreta, i Värmdö utanför Stockholm. Men som kommer fanskapet simmande. Kärringen, ex-frun, det onda, Sally som hon heter plaskar i land. Sally, spelad av whiskeystämman Ulla Sjöblom, har gjort karriär "på sporten" (som hon kallar det) och ordnar tronföljden genom att omgående placera sin kurviga 17-åriga dotter i kokottskola. Assars badhuset förvandlas till drive in-bordell för småkåta sommargäster. Assar förvisas till kyparrollen och får som äktenskaplig huvuduppgift att släpa omkring drinkar till kunderna.

Allt i »Rötmånad« är konstigt. Carl-Gustaf Lindstedt står för de humoristiska inslagen, han irrar omkring bland mygg, knott och förgätmigej, slår sig på tummen med hammaren och bär sig åt. Allt medan Christina Lindberg visar upp sig i allsköns sommarmiljöer. Hon var verkligen stilig. Och gjorde att biobesökarna fick rejält med valuta för sina pengar. Men sällan har en påkostad (1 mille!), och väl marknadsförd, SF-film fått ett så motsägelsefullt mottagande.

Filmen kom också att bli ett rejält genombrott för Christina Lindberg. »Rötmånad« distribuerades utomlands under titeln »What Are You Doing after the Orgy?« och banade väg för en karriär utomlands med en rad sköna (och mindre lyckade) sexploitationfilmer, samt utvik i de stora herrblaskorna Lui, Penthouse och Playboy…

Jag är nyfiken – gul (1967)

Vilgot Sjömans vänsterpolitiska snuskfilm är något många har åsikter om. Vilgot Sjömans intentioner från början var säkert att göra en dokumentär frågeställning om vårt politiska klimat. Någonstans på vägen slogs han säkert av idén att även provocera, med sex som främsta provokativa vapen. Jävla udda mix. Filmen fick säkert sin stora internationella framgång just på grund av sexet – det osexiga sexet. Och inte för sitt politiska ställningstagande.

Teatereleven (naturbarnet!) Lena Nyman, då 22, reser tillsammans ut i det svenska samhället, beväpnad med en bandspelare, för att ställa obekväma frågor till folk i olika yrken och miljöer om deras syn på klassamhället, löneklyftorna, kvinnans ställning och möjligheterna till en eventuell demokratisering. Svaren vittnar, med några undantag, om aningslöshet, likgiltighet, defaitism och ovilja. Typexempel; Lena Nyman frågar gubbarna i LO-borgen är så konservativa i kvinnofrågor. Så länge är vi med. Folk verkar ingen som helst koll på vilken tid de lever i. Vi släpper hela det politiska. Det är inte viktigt – inte ur ett historiskt perspektiv. Det är bara en ursäkt.

Näe, vad »Jag är nyfiken – gul« (och blå som kom året därpå) går egentligen ut på att visa Lena Nyman och Börje Ahlstedt göka på obekväma ställen, hemma, i halmen och i landets äldsta ek. Någonstans skjuter hon Börje i ballen och kastrerar honom, någonstans uppsöker Börje ett sjukhus för att rensa morrhåren från flatlöss.

»Jag är nyfiken – gul« är ren och skär pornografi, snällporr, och det var som sådan den slog i USA. Stackars amerikanska snuskgubbar som någonstans i en sjaskig salong på 42:a gatan i New York i hopp om pornografi made in sweden. Kanske de fick en liten historielektion vid sidan av. Här samsas naturromantisk sex med sedan länge fridlysta meningar som ”intellektuellt ställningstagande” och ”förkrympt kvinnoideal”. Kanske fick de lära om socialistiskt välfärd samtidigt som de tog saken i egna händer och satsade på sig själva. Regissören John Waters har en gång sagt, apropå svenska snuskfilmer, att han såg Jag är nyfiken – gul, onanerade och lärde sig om marxistisk politik på en och samma gång.

Filmen spelade in sjukliga summor pengar, sju millar på svenska biografer (på 60-talet) och hela 20 miljoner dollar på amerikanska dito (trots att den stämplades som x-rated). Inte illa. Sjöman fick också bra kritik för sina två Nyfikenfilmer, även om jag själv kan tycka att det bara är en något torr handledning i vissen sexualkunskap.

Kul är det i alla fall, i lagom dos. Och det är det viktigaste.
Köp filmen på SubDVD!

Het Snö (1968)

«Het snö» är en film jag gillar av många anledningar. Ernst-Hugo Järegård spelar en diabolisk knarkkung med Fleksneshatt och villa på Lidingö. Han citerar Rimbaud och sipprar tomatjuice, arrangerar galanta fester, har knähund och två gorillor med vita polotröjor och svarta kostymer. Han är ”spindeln i nätet” där många stackars satar fastnat. Han finansierar Sven-Bertil Taubes fräna räcerförar Bobby Flücht, bara för att kunna fylla hans Formel-1 kärra med vitt pulver från franska Rivieran upp till Stockholm. «Het snö» är «French Connection» innan «French Connection» kom. «Het snö» är helt enkelt en gangsterthriller i internationell stil. Och den funkar. I en genre som aldrig, varken förr eller senare, fungerat på svensk mark. Mellanmjölksmustachen har helt enkelt varit svår att tvätta bort när vi gör gangsterfilm i Sverige. I mitten på sjuttiotalet visades «Het snö» på Dramatiska Institutet som varnande exempel på hur man inte ska bygga upp dramatiken i en thriller. Kanske därför som den sticker ut! Och alla skolade då, gör samma snutfilm om och om igen!

Ernst-Hugo Järegård spelar Lennart Stenhäll alias Mr X. En figur som baserade sig delvis på verklighetens Mr X alias Leif Stenberg. En välbärgad snubbe i Stockholms undre värld som påstods vara en av 60-talets pionjärer inom den svenska narkotikabranschen och vars identitet röjdes så sent som på 80-talet då han gick igenom en välpublicerad hjärtoperation.

Jag minns första gången jag såg «Het snö». Den visades mitt i natten på Tv3 1990. Herregud, det är 19 år sedan. Jag lusläste tevetablåerna då liksom nu, och gangsterthriller med Ernst-Hugo gick ju inte att missa. Jag tyckte verkligen filmen var skitfräck. Det tycker jag fortfarande. Den innehåller allt som en fräck och frän, svensk, film ska göra. «Het snö» är fylld av sköna skådespelare. Redan nämnda Ernst-Hugo och Sven-Bertil samt Grynet Molvig, Håkan Serner, Ulf Brunnberg och Margaretha Sjödin. Den är snygg, kläderna utnämnde jag i Café för flera år sedan som de stiligaste någonsin i en svensk film. Musiken, av merseybeatgruppen the Mascots, ett hett samlarobjekt på knastervinyl. Vidare finns Barettas pistoler produktplacerade så pass att de tackas i förtexter. Vapen: Baretta. Stenhårt! Vidare regisserades den av ”tv-profilen” Torbjörn Axelman. En man som jag verkligen gillar, mycket. Men som på senare tid kommit att bli känd som mannen som sköt en kommunalpolitiker med en hagelbraka ute på Gotland. Synd. För alla inblandade.

Någon dvd-release på «Het snö» lär aldrig se dagens ljus. Klubb Super 8 gav ut Axelmans filmer på videokassett när mediet var på väg att dö ut. Frågan om någon vill, orkar, ge ut Axelmans filmer på dvd är tveksamt. Så vidare han inte gör det själv.