Jag - en kvinna (1965)

Jag vet inte hur många gånger jag sett «Jag – en kvinna» nu. Jag har under en intensiv vecka, på kvällar och nätter, haft den stora äran att synkronisera en engelsk dubb, ett danskt originalspår och en svensk dubbning med en och samma filmström. Klubb Super 8 kommer under våren att ge ut den dansk-svenska klassikern «Jag – en kvinna» på dvd, och vi gör det med alla tre ljudspåren. Under arbetet med ljudsynken torde jag kunna den här filmen – som sprängde sexvallen – utantill.


Filmen, regisserad av Mac Ahlberg, bygger på Siv Holms 60-talssnuskiga roman med samma namn. Svenska Essy Persson spelar Siv. Hon är undersköterska och, såklart, kristen. Tufft hållen av sin fiolspelande far. «Jag – en kvinna» börjar med att Siv introduceras till en kvinnotjusare av en vän. Han ska hämta upp henne i hennes hem klockan tio. Medan Siv väntar drömmer hon tillbaka till sitt samlagsrika liv. Med Siv följer ett par reglar, lik de små hårbollarna i Gremlins. Regler som strikt måste följas. «Jag – en kvinna» handlar om Sivs relation till fem män. Och här finns hela den manliga kostcirkeln representerad. 1) ”Bibelpojken”, den mjuke pojkvännen som vill ha sex efter äktenskapet, 2) ”världsmannen”, den sjuke antikhandlaren Heinz som ger henne guld och silver, 3) ”Roughboy” den tatuerade sjömannen som gillar ruffa tag, 4) ”den snygge” läkaren som vill gifta sig och 5) ”dominanten” mannen som våldtar henne med som får ett gapflapp i ansiktet som hämnd. Det är inga nyanserande mansbilder inte. Inga kvinnliga för den delen heller.

«Jag – en kvinna» är en sensuell historia. Den är snygg. Essy Persson är snygg. Ingalunda blond, men det fungerade visst ändå utomlands. Ett gediget hantverk som skapade enorma rubriker på sin tid för dess vågade sexscener men också vågade sätt att visa hur en kvinna kunde hoppa mellan fem män. Filmen kritiserades för att vara ”slampaktig”. Men varför ska det vara så? Bara för att det inte är någon puritanistisk kvinnobild som rullas upp. Det är inte på något sätt osmakligt skildrat. Filmens Siv är inget offer. Inte männen hon träffar heller. Ett helt normalt beteende. Fem män på en kväll, visst, men fem män under tiden innan ett äktenskap eller vad det nu kan vara är ju fullt naturligt. Vidare är det bara sunt. Och underhållande. Jävligt underhållande!

Raggargänget

På filmaffischen står det att läsa; ”De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!!” Fyra !-tecken.

Vilken härlig skräpklassiker. Raggare var något nytt. Jag orkar inte gå in på dess historia, men tacka Sten Berglings bok Raggare ;-) Filmer som »Susanne«, »Chans«, »Raggare« och så den här – den billiga, snabba, notoriska och fullständigt hopplöst värdelösa – »Raggargänget«. Här spelade Ernst-Hugo Järegård ”hot rod”-ungdom med brylecreme i håret och stillettkniv i cowboydojan. “Berra” heter han, och tillsammans med sin sliskiga sidekick “Kritan” smiter från rånade pengar och döda kamrater. Filmen i sig handlar om motsättningarna mellan snäll-raggare och Coca-colatjackade ful-raggare.

För att få något slags hum om den här filmen sp bjuder jag på ett strålande replikskifte. Maud Adelsons karaktär kommer hem, storgråtandes till sin pappa, efter att ha utsatts för ett våldtäktsförsök signerat Ernst-Hugo. Pappan ger flickan sin näsduk, och säger irriterat åt henne att sluta gråta. ”Jag får väl gråta om jag vill,” säger hon. ”Det är mina tårar!” varpå gubben slänger repliken ”Ja, men det är min näsduk”, utan medkänsla. Strålande kalkon. Det finns verkligen inte en död sekund i den här paltvariant av Marlon Brandos »Det vilda gänget«. Nakenbad, raggarmusik, Raggarmorsan, backslick och cowboyboots.

Carlie Tornehav framför, i filmen och rakt in i kameran (som om han sjunger till oss), den stenhårda schlagerklassikern "Hårda bud". Musikvideoestitik femtio år före sin tid. Respekt!

Köp filmen på SubDVD!

Amatörfilmaren från Laholm

Få utanför Laholm känner till Nore Norold. Han var en excentrisk amatörfilmare och lokalkändis i Laholm, med smeknamnet ”Laholms Fellini”, blev välkänd för sina ökänt dåliga filmer. Norold var – såklart – en amatörmässig filmskapare som inte hade riktig koll på läget och folk hade svårt att ta hans filmskapande på allvar. Första gången jag hörde talas om honom var när dåvarande tv4-reportern, Ebba Blitz gjorde en grej på kanalen om Nore och inspelningen av ”dramakomedi” »Bekännelse«. Det första som slog mig var; ”vilken jävla lirare”, det andra; ”var f@n hittar jag filmerna?” Det gick då att hyra hans filmer på ett litet antikvariat i Stockholm på Kungsholmen. Usel kvalité. Helt uselt regisserade. Uselt underbart. Jag har sett tre av karlns filmer; ”Svunnen Kärlek”, ”Bekännelsen” och ”Kalla kårar”. Det räcker. Det är hälften. Jag skrev en grej om honom i tidningen Café och det var en bra ursäkt att genomlida filmerna. Det kanske roligaste av allt var att snubben finansierade sitt amatörfilmande med två inkomster. Dels hade han en butik i Laholm som sålde prydnadstallrikar med Elvistryck. Sedan hade han en diger serietidningssamling och Kalle Anka #1, Läderlappen #1 och så vidare gav bra klirr i kassan.

Hans filmer finns visst att hyra i såväl Halmstad som Laholm. Kolla in hemsidan som tydligen stannat upp sedan Nore gick bort 2004. Men som ändå innehåller en del bra information.

Anledningen till att jag fick för mig att nämna karln är för att jag snubblade över två reklamfilmer som parodierade hans filmer. Taltjänsten 188 888. Skådespelarna i filmen är Eva Bokros och Lars Nilsson. Ledande stjärnor i Nores filmer. Tycker ni att de ta-lar kån-sti-gt? Så talade man i Nores filmer.

Två av våra bästa reklamfilmer. Producerade av byrån Rönnbergs McCann för Respons AB. Njut.

Narkos - en svensk “white coater”

Ibland dyker de bara upp, de där små överraskningarna som fullständigt tar en på sängen. Jag trodde jag hade sett allt. I alla fall allt svensk som var värt att ha sett. Tror du också det? Så fel, både du och jag kan ha. För har du inte sett Narkos, från 1944, så har du verkligen missat något.

I dag, som mitt-på-dagen-matiné, på Svt rullade »Narkos«. En film full av allt som kännetecknar en galen film. Den utspelar sig i sjukhusmiljö, i alla fall tror upphovsmännen så, ett alternativt eller fiktivt sjukhus full av blinkande lampor, konstiga rattar, överkokande testtubes som ryker, lampor som blinkar, tryckluftskammare och ett strålrum med en cirkelformad dörr i bankvalvstjocklek. Det är ett inferno av sjuka grejer i stil med Monsterdiggaren Arne. I USA kallas den här typen av sjukhus/läkarfilmer för ”white coater", vita rockar. Huvudrollen spelas av Georg Rydeberg, en kemiprofessor i vit rock, små tunna glasögon och med backslick. I sina bästa stunder påminner han om Bela Lugosi i Ed Woods »Bride of the monster«. Enda skillnaden dem två i mellan är att Rydberg är en betydligt bättre skådespelare.

Rydeberg spelar Hans Brede, han ligger på operationsbordet under kraftig narkos. Han tappar medvetandet och fragment av hans liv utspelar sig – eller om det är galna hallucinationer. Det visar sig att Brede är en framgångsrik kemist med sprängämne som högsta intresse. Han är gift sedan många år tillbaka. Paret åker tåg, något händer, han själv ligger på spåret och skriker framför det skrikande tåget. Sjukt! Hans narkos tar inte. Brede har knäckt ryggraden, hans sexliv är finito och han rullar fram i rullstol. Han vill ta ut skilsmässa, eftersom han vill att frun ska ha lyxen till ett aktiv sexliv. Brede blir galen, sjunker djupare in i sitt jobb. Han har ju inte sexet längre.

Vidare tycks det som att jag diggar det här lika mycket som kritiker gjorde för 65 år sedan. En skön lirare på Morgon Tidningen skrev lyriskt "Narkos heter filmen och den är verkligen mycket bättre än sitt namn. Titeln smakar sensation och tyskt 1920-tal. Filmen är däremot ett renhårigt svenskt opus med den blandning av förtjänster och brister som vår filmproduktion i de flesta fall uppvisar.” En annan, lite surare figur på tidningen BLM tyckte att Narkos ”…lockats av ett 'spännande', pikant ämne som ger tillfälle till några knalleffekter”.

Sist men inte minst. Jag blir också glad när affischer lever upp till sina filmer. Jag minns en gammal intervju med Quentin Tarantino där han håller upp affischen till Jack Hills blaxploitationfilm »The big doll house« med orden, ”this movie is as tough as it’s poster”. Ett epitet som verkligen stämmer in på »Narkos«.

Dagmars hot pants

Det finns en film jag verkligen skulle vilja ge ut på dvd. Jag har knytigt alla nödvändiga kontakter, men det går segt. Jag tänkte berätta lite om den titel som gått och blivit min heliga Graal för tillfället. Det är en liten svensk-amerikansk film som heter »Dagmars hot pants«. Amerikanarna gjorde många samproduktioner med Sverige. Det går rätt långt tillbaka till 50-talet och filmer såsom »Blondin i fara«, »Rymdinvasion i Lappland« och fram för allt tv-serien »Foreign Intrigue« (som dock aldrig visats här). Amerikanerna gjorde säkerligen samproduktioner med hela världen, men i Sverige gjordes de mer av den sexiga sorten. Blondiner och exotisk natur.

»Dagmars hot pants«, som regisserades av en föga omtyckt amerikan vid namn Vernon P Becker 1971, handlar om Köpenhamnsbaserade lyxfnasket Dagmar Andersson, spelad av Diana Kjaer, som efter sitt bröllop försöker dra sig tillbaka. Men hennes tunga skara av klienter (eller fans, om man nu så vill) låter henne inte komma undan. Dagmars idé är att överlåta hela sitt breda register till sina kollegor. Bland hennes klienter finns fina namn som amerikanen Robert Strauss, dansken Poul Bundgaard och svensken Tor Isedal som italienare. Danska »Tecken«-stjärnan Ole Søltoft spelar hennes banale man. Och bland hennes kollegor skymtar namn som Anne Grete Nissen, Inger Sundh, Helli Louise, Solveig Andersson och Jeanette Svenson. »Dagmars hot pants« var nog rätt ”steamy” på sin tid. Tjusiga svenskor från stora internationella succéfilmer som »Utan en tråd« och »Fanny Hill«. Idag är det en rätt tam grej. Underhållande, ja visst, bra, knappast, sexig, inte alls.

Men jag gillar sånt här. Verkligen. Det är skitkul. Framförallt gillar jag den tafatta engelska alla inblandade försöker sig på. Musiken, signerad Les Baxter, gör också att filmen låter bra. I Sverige gick den här filmen upp på bio. »Dagmars heta trosor« hette den då, något missvisande, och visades på den biograf vi Stockholmare idag känner som Zita. Ni bör se den om ni får chansen. Jag ska göra allt i min makt för att försöka få låss rättigheterna. Jag är inte långt ifrån att lyckas.

Hans och Greta-söndag

Jag måste ladda dvd-spelaren med något lustigt. Något dumt. Jag har det femtioelva dvd:er liggande hehttp://www.blogger.com/img/blank.gifmma i städskrubben, där jag förövrigt förvarar mina filmer. Jag betar av filmerna utefter slumpen. Och nu ska jag avslut helgen med en film som jag velat se länge, »Hänsel und Gretel verliefen sich im Wald« eller »De vilda sängkamraterna« som den hette på bio en gång i tiden. Det är en Västtysklandproducerad fånighet som ska föreställa någon slags vuxenvariant av . Sådana har gjorts i tusental. Tänk bara på alla vuxenversioner av Snövit. Det gäller att vara innovativ även om man tillverkar skit!

Min version ligger på en skabbig Something weird-utgåva som heter »The erotic adventures of Hans and Greta«. Filmen lär visst vara en skön Schulmädchen report-grej och bara det att Hans ser ut som en korsning mellan skådespelaren Michael York och Boris Becker gör att jag blir sugen. Det spelas visst tennis också hos den elaka häxan, som för övrig spelas av svenska Barbro Klingered. Attans också. Det här måste vara en skön rulle. Vi får se.

3dje upplagan av Rumänska filmdagar 3-5 april

Tredje upplagan av Rumänska filmdagar rullar igång på STHLM:sbiografen Zita mellan den 3 och 5 april. Och även om Rumänien är så mycket mer än bara Dracula och vampyrer så är det just vad landet oftast förknippas med. Sorry Adrian Mutu!

På filmdagarna visas lite allt möjligt från Rumänien. Bland annat »Reconstruction« om ett uppmärksammat bankrån 1959, vars förövare – enligt ett egendomligt beslut av kommunistregimen – tvingades att spela sig själva i en dramadokumentär innan de avrättades. Den hade jag tänkt försöka klippa. Om jag hinner. Dokumentären »Lugosi. The Fallen Vampire« likaså.

Det mest udda som visas under helgen är dock den svenska vampyrdokumentären »Vem var Dracula?« av Calvin Floyd från 1975. Visst, det finns säkert en uppsjö av dokumentärer om Greve Dracula. Men den här är intressant så till vida att den 1) är svensk, 2) har Christopher Lee i ”dramatiserade” avsnitt som både greve Dracula och den historiska figuren prins Vlad. Även baronessan Báthory avhandlas (i en minut eller två).

»Vem var Dracula?« fördjupar sig kanske aldrig i ”den stora boken” eller författaren Bram Stokers liv. Vad Calvin Floyd däremot gör är att han tittar på Transsylvaniens folksägner. Och även om »Vem var Dracula?« har en ganska så hög gäspnivå så piggnar man till då en naken brud skrittar omkring på en häst på en kyrkogård.

Calvin Floyds film tar upp verkligheternas folksägner, böckerna, filmerna och myterna. Ett kapitel handlar om prins Vlad Tepes och festerna uppe i Villa Diodati. Vidare kastar Calvin Floyd ett gått öga för Mary Shelly och Frankenstein vilket i sammanhanget känns idiotiskt då jag hellre hade sett mer information om de kanske mest viktiga vampyrskildringarna, vid sidan av Bram Stokers, John Polidoris »Vampyren af lord Byron«, Thomas Peckett Prests »Varney the Vampyre« samt Joseph Sheridan Le Fanus »Carmilla« (ett namn som regissören Floyd tycks gilla då han både regisserat en film med den titeln och döpt sin dotter efter figuren).

»Vem var Dracula?« bläddrar också, snabbt, igenom Hammers Draculafilmer (de flesta med Christopher Lee eller Peter Cushing), »Nosferatu« och Bela Lugosifilmen »Dracula« från 1931. På det hela taget kan väl sägas att »Vem var Dracula?« är en jävligt udda film. Den är hopplöst daterad. Men vad gör väl det. Man ska se den här filmen (förlåt, dokumentären) med glimten i ögat. Gå och se den här filmen. Håll tummarna för att det är versionen där Tor Isedal gör berättarrösten. Den låter i alla fall ballare än den amerikanska versionen. Isedal ger lite hemkänsla. Jag har den här filmen på gammal videokassett från Klubb Super 8. Den ska inom kort komma på dvd från samma bolag.

3x danska i Hongkong

Under 70-talet gjorde den danska blondinen Birte Tove succé i Hongkong hos actionstudion Shaw Brothers. Hon gjorde tre filmer i Hongkong till skillnad mot Christina Lindberg som bara gjorde två i Japan ;-).

Svenska dvd-etiketten Njuta Film kommer nu under Maj månad att släppa dessa tre genreklassiker på dvd.

»Bamboo house of dolls« är en krigsfilm – och ”brudar bakom galler” - utöver det vaniga. Den handlar om ett gäng kvinnliga Röda korset-arbetare som rymmer ett från japanskt krigsfängelse under Andra världskriget. Quentin Tarantino lär visst ha kallat »Bamboo house of dolls« för den ”roughest women in prison ever made”, och jag är i viss mån beredda att hålla med. Den är hårdare en vilken Ilsa-film som helst och bättre en vilken Ilsa-film som helst. »Bamboo house of dolls« är en galen film. Bara en sådan sak som att den fick hålla på sig i sex år efter att den producerats innan någon ens vågade distribuera den på bio utanför Hongkong. Den är fylld till bristningsgränsen med sjuka saker som jag gillar ;-) Nakenbad, slagsmål, innovativa tortyrscener och allt annat sjukt underhållande. Birte Tove är esset i leken.



Birte Tove var också en av tjejerna i »The Mini-skirt gang«. En actionfilm om ett gatugäng karatekunniga tjejer, i minikjol (såklart), som helt enkelt gick lös på löst folk – i synnerhet män. Jag har aldrig sett den. Jag vet inte om den någonsin har släppts på vare sig videokassett eller dvd, för jag har då aldrig hitta den. Ska bli skitkul med en dvd-release.

Den tredje filmen »Sexy girls of Denmark«, en tämligen slapphänt sexbuskis om en vilsen liten kines på plats i syndens paradis Köpenhamn. Stilpoäng för att den till större delen utspelar sig på anrika SAS Radisson i Köpenhamn med klassisk Arne Jacobsen inredning. Ägget och Svanenstolar, aj-handtag på dörrarna och Volakranar i handfaten. Det är skitläckert. Copenhagen International på den tiden den hetta Kastrup ser också betydligt läckrare ut här och då – än den gör nu. Förutom Birte Tove i en större roll syns även den danska stjärnan Ole Søltoft i en mindre.

En given trippel på inköpslistan.
Köp filmerna på SubDVD!

4x Vilgot Sjöman

Filmregissören Vilgot Sjöman tillhör en av Sveriges främsta regissörer. I skuggan av Ingmar Bergman, visst. Men faktum är att hans »Jag är nyfiken gul« är den svenska film som sålt flest biobiljetter världen över. Inte illa!

Hans filmografi är tämligen bortglömd, vilket är synd. Och Sjöman, den svenska filmens gossen Ruda med ett genuint samhällsengagemang, dock mest ihågkommen för reklamfejden med Tv4.

Sandrews har tidigare släppt en dubbel-dvd på ovannämnda «Jag är nyfiken gul» och uppföljaren »Jag är nyfiken blå«. Annars är marknaden svältfödd. Den första april släpper Sandrews ånyo fyra filmer signerade Vilgot Sjöman.

Filmen »Syskonbädd 1782« (1966) är ett bergmanskt kammarspel om två syskon som inleder en kärleksrelation bakom ryggen på systerns man. »Ni ljuger« (1969) var tänkt som en smäll i ansiktet på den svenska fångvården som Sjöman kritiserade hårt. Stig Engström (känd som den fräsige båtföraren i första »Göta kanal«) är ungdomsvärstingen som åker in och ut på anstalt men som alltid har en fast punkt i tillvaron hos Börje Ahlstedt och hans morsa. »Lyckliga skitar« (1970) är en hippiefilm om en missledd långtradarchaffis som hänger med demonstranter och politiskt aktiva men som själv har noll koll. Dock blir han medveten om socialvårdens brister när han möter en höggravid kvinna utan bostad. »En handfull kärlek« (1974) är en film om den svenska storstrejken i början av seklet samlat på Södermalms bakgårdar.



Visst har filmerna åldrats. Det politiskt högljudda 70-talet i exempelvis »Lyckliga skitar« fungerar som en störtskön tidsmaskin som luktar furumöblerad gillestuga. Alltmedan «Ni ljuger», med sin pseudodokumentära stil, fungerar som ett bra komplement till Stefan Jarls «Dom kallar oss mods». På det hela taget känns det som gårdagens regissörer försökte säga mer med sina filmer. Idag handlar det – tyvärr – mest om pengar. Och att locka folk från tv-apparaternas fördummande tävlingsprogram.

Sandrews har genom sin serie Sandrews filmpärlor gått i bräschen för att göra den svenska filmhistorien tillgänglig. De imponerar gång på gång, även om serien inkluderar några totalt själslösa titlar som »Jungfrun på Jungfrusund« och »Kärlek och störtlopp«. Dock borde deras dvd-serie sporra exempelvis Svensk filmindustri att göra en liknande satsning. Varför inte börja med de Vilgot Sjömanfilmer som de har?

Jag blir nostalgisk.

Det var ett tag sedan jag införskaffade mig något psykotroniskt på dvd. Jag tycker mig ha allt. Som exempelvis den här Joe Sarnofilmen som jag tjatade till mig idag. ”Flesh and Lace / Passion in Hot Hollows” i en tjusig ”double feature”. När ska jag få tid, och tillfälle, att se de här två. En annan fråga jag ställer mig (jag vet, det är mycket narcissistiskt att be sig själv om goda råd) är; ”har jag inte redan sett de här filmerna”. Svaret är antagligen ja. För jag har sett mycket. Jag har också sett alla Joe Sarnofilmer som går att få tag på. Och tro mig, det är många. Och dåliga, filmer.

»Flesh and Lace« minns jag mycket väl. Den handlar om en exotisk dansös med nymfomaniska tendenser som undviker att bli berörd. Blir hon det går hon bananas och tappar alla hämningar. Gissa om killarna får chansen att tafsa på henne. Jävligt dum story. Men väldigt Sarno.

Nej, jag skaffade inte den ”dubbeln” för filmernas skull. Jag skaffade den för trailernas skull. Ibland kan en trailer till en film räcka. Oftast är de bättre än själva filmerna. Se, för tio år sedan satt jag nätterna långa, gärna i sällskap av goda vänner, och drack Gammel Dansk, eller olagliga preparat, och glodde på mycket skumma sex-psykologiska exploitationdramer. Inget fel idet. Men i dag har jag varken tid, lust, eller ork. Dock! Har jag upptäckt tjusningen med trailers. Har du redan sett filmen räcker en 3-minutare att påminna dej om något gott. Ett gott minne. Och på kuppen ger den dig ett gott skratt. Och ett gott skratt, eller asflapp, räcker långt. Ja, det till och med förlänger ditt liv.

Den här jävla dvd:n är verkligen en Sarno-Extravaganza. Den innehåller nämligen sjukt många (och säkert underhållande) trailers till flera av hans filmer; »Bed Of Violence«, »The Love Merchant«, »Marcy«, »My Body Hungers«, »Red Roses of Passion«, »Ride the Wild Pink Horse«, »Scarf of Mist Thing of Satin«, »The Sex Cycle«, »The Swap and How They Make It« och svenska »Kvinnolek«! Flera av dem till filmer som jag just inte sett. Bra va.

Nu ska jag hem och se trailers. När ungarna sover. Jag har också med mig hem Studio S:s utgåva av »Långt ner i halsen«, det tycker jag du också borde haft. ;-) För här snackar vi nostalgi. Hot beans!