Joe Sarno’s Kvinnolek (1968)

Efter en modest succé med sin svenska debut, »Jag en oskuld«, fortsatte Joe Sarno – till svenska filmkritikers stora förtret (och kanske förvåning) att regissera film i Sverige. »Kvinnolek« var hans andra film. Det är en slags »Petra von Kants bittra tårar utan« utan stil och finess, men med minst lika mycket borsten, ångest och fingertoppskänsla för det avvikande.

Lisa (Gun Falck, mest känd som en av Tanterna i Elsa Beskowfilmerna) är en mindre lyckad kostymtecknerska i Stockholm. Kretsen hon rör sig i är mondän, hennes vänner stiliga, men ytliga, och hennes kärlek är främst till borsten och hennes påtagligt homosexuelle assistent Nils (spelad med enorm övertygelse av Heinz Hopf). Hon arrenderar en stuga på landet, och fastnar för den tjusiga, oskuldsfulla och blott sjutton år gamla Ingrid (debutanten Gunilla Iwansson – var tog du vägen?). Hennes former är perfekta, hennes sinne lagom banalt och hennes erfarenhet av sex så när som på obefintlig. Lisa tar henne till Stockholm, och under hennes vingar.

Det märks att kvinnan vars bensin är portvin redan från början har ett gott öga till unga Ingrid. I den här lilla tjejen ser hon ungdom, både av avundsjuka och åtrå. Jag ska inte hyckla, det märks från första bildrutan att Lisa vill ligga med Ingrid. Ingen hemlighet, och det krävs ingen närmre analys en så. Lisa introducerar Ingrid till ett friskt och fräckt Stockholm anno 1968. Ingrid får gå på flotta Berns salonger, ”vi åt gravad lax”, och nattklubben Cafe Opera (det ser bannemej likadant ut igår som idag!). Ingrid ligger med en kille ena kvällen, och två den andra. Hon oroar sig för att hon kan bli gravid, men det avfärdar Lisa med ett ”äsch, det är inte så farligt, kom till mej bara så ordnar vi det”. Abortfrågan – ett härligt underskattat ämne.

Jag gillar verkligen »Kvinnolek«. På sin tid skrev Expressen, efter att »Kvinnolek« haft en sejour i Boden under sin originaltitel men sedan hittat ner till Stockholm och porrbion Hollywood på Klara Norra Kyrkogata som »Kom i min säng«, att Sarno borde skämmas. ”Han ska visst vara i Stockholm för att göra en ny film, hur vore det med en utvisning.” En rad av filmens skådespelare, Heinz Hopf, Gun Falck, Sten Ardenstam och Lars Lind uttryckte sitt stora missnöje i pressen att de sågs på porrbiograf! Musiken i filmen är stenhård. Det är en gammal bortglömd rockgrupp från 60-talet som heter Bamboo som gjort ett skitfräckt ljudspår med tokiga gitarrer och murriga basslingor. Imponerande. »Kvinnolek« finns tyvärr inte på dvd, men jag jobbar på saken. Den distribuerades i USA som »Yes« och »To Ingrid with love… Lisa«. Joe Sarno var verkligen den filmistkt sätt skickligaste amatörpsykologen vi skådat här hemma!

»Kvinnolek« är Prideretro - så det skvätter!