Jag är nyfiken – gul (1967)

Vilgot Sjömans vänsterpolitiska snuskfilm är något många har åsikter om. Vilgot Sjömans intentioner från början var säkert att göra en dokumentär frågeställning om vårt politiska klimat. Någonstans på vägen slogs han säkert av idén att även provocera, med sex som främsta provokativa vapen. Jävla udda mix. Filmen fick säkert sin stora internationella framgång just på grund av sexet – det osexiga sexet. Och inte för sitt politiska ställningstagande.

Teatereleven (naturbarnet!) Lena Nyman, då 22, reser tillsammans ut i det svenska samhället, beväpnad med en bandspelare, för att ställa obekväma frågor till folk i olika yrken och miljöer om deras syn på klassamhället, löneklyftorna, kvinnans ställning och möjligheterna till en eventuell demokratisering. Svaren vittnar, med några undantag, om aningslöshet, likgiltighet, defaitism och ovilja. Typexempel; Lena Nyman frågar gubbarna i LO-borgen är så konservativa i kvinnofrågor. Så länge är vi med. Folk verkar ingen som helst koll på vilken tid de lever i. Vi släpper hela det politiska. Det är inte viktigt – inte ur ett historiskt perspektiv. Det är bara en ursäkt.

Näe, vad »Jag är nyfiken – gul« (och blå som kom året därpå) går egentligen ut på att visa Lena Nyman och Börje Ahlstedt göka på obekväma ställen, hemma, i halmen och i landets äldsta ek. Någonstans skjuter hon Börje i ballen och kastrerar honom, någonstans uppsöker Börje ett sjukhus för att rensa morrhåren från flatlöss.

»Jag är nyfiken – gul« är ren och skär pornografi, snällporr, och det var som sådan den slog i USA. Stackars amerikanska snuskgubbar som någonstans i en sjaskig salong på 42:a gatan i New York i hopp om pornografi made in sweden. Kanske de fick en liten historielektion vid sidan av. Här samsas naturromantisk sex med sedan länge fridlysta meningar som ”intellektuellt ställningstagande” och ”förkrympt kvinnoideal”. Kanske fick de lära om socialistiskt välfärd samtidigt som de tog saken i egna händer och satsade på sig själva. Regissören John Waters har en gång sagt, apropå svenska snuskfilmer, att han såg Jag är nyfiken – gul, onanerade och lärde sig om marxistisk politik på en och samma gång.

Filmen spelade in sjukliga summor pengar, sju millar på svenska biografer (på 60-talet) och hela 20 miljoner dollar på amerikanska dito (trots att den stämplades som x-rated). Inte illa. Sjöman fick också bra kritik för sina två Nyfikenfilmer, även om jag själv kan tycka att det bara är en något torr handledning i vissen sexualkunskap.

Kul är det i alla fall, i lagom dos. Och det är det viktigaste.
Köp filmen på SubDVD!