Raggargänget

På filmaffischen står det att läsa; ”De hade ungdomens heta begär på livet och fartens extas i blodet!!!!” Fyra !-tecken.

Vilken härlig skräpklassiker. Raggare var något nytt. Jag orkar inte gå in på dess historia, men tacka Sten Berglings bok Raggare ;-) Filmer som »Susanne«, »Chans«, »Raggare« och så den här – den billiga, snabba, notoriska och fullständigt hopplöst värdelösa – »Raggargänget«. Här spelade Ernst-Hugo Järegård ”hot rod”-ungdom med brylecreme i håret och stillettkniv i cowboydojan. “Berra” heter han, och tillsammans med sin sliskiga sidekick “Kritan” smiter från rånade pengar och döda kamrater. Filmen i sig handlar om motsättningarna mellan snäll-raggare och Coca-colatjackade ful-raggare.

För att få något slags hum om den här filmen sp bjuder jag på ett strålande replikskifte. Maud Adelsons karaktär kommer hem, storgråtandes till sin pappa, efter att ha utsatts för ett våldtäktsförsök signerat Ernst-Hugo. Pappan ger flickan sin näsduk, och säger irriterat åt henne att sluta gråta. ”Jag får väl gråta om jag vill,” säger hon. ”Det är mina tårar!” varpå gubben slänger repliken ”Ja, men det är min näsduk”, utan medkänsla. Strålande kalkon. Det finns verkligen inte en död sekund i den här paltvariant av Marlon Brandos »Det vilda gänget«. Nakenbad, raggarmusik, Raggarmorsan, backslick och cowboyboots.

Carlie Tornehav framför, i filmen och rakt in i kameran (som om han sjunger till oss), den stenhårda schlagerklassikern "Hårda bud". Musikvideoestitik femtio år före sin tid. Respekt!

Köp filmen på SubDVD!