4x Vilgot Sjöman

Filmregissören Vilgot Sjöman tillhör en av Sveriges främsta regissörer. I skuggan av Ingmar Bergman, visst. Men faktum är att hans »Jag är nyfiken gul« är den svenska film som sålt flest biobiljetter världen över. Inte illa!

Hans filmografi är tämligen bortglömd, vilket är synd. Och Sjöman, den svenska filmens gossen Ruda med ett genuint samhällsengagemang, dock mest ihågkommen för reklamfejden med Tv4.

Sandrews har tidigare släppt en dubbel-dvd på ovannämnda «Jag är nyfiken gul» och uppföljaren »Jag är nyfiken blå«. Annars är marknaden svältfödd. Den första april släpper Sandrews ånyo fyra filmer signerade Vilgot Sjöman.

Filmen »Syskonbädd 1782« (1966) är ett bergmanskt kammarspel om två syskon som inleder en kärleksrelation bakom ryggen på systerns man. »Ni ljuger« (1969) var tänkt som en smäll i ansiktet på den svenska fångvården som Sjöman kritiserade hårt. Stig Engström (känd som den fräsige båtföraren i första »Göta kanal«) är ungdomsvärstingen som åker in och ut på anstalt men som alltid har en fast punkt i tillvaron hos Börje Ahlstedt och hans morsa. »Lyckliga skitar« (1970) är en hippiefilm om en missledd långtradarchaffis som hänger med demonstranter och politiskt aktiva men som själv har noll koll. Dock blir han medveten om socialvårdens brister när han möter en höggravid kvinna utan bostad. »En handfull kärlek« (1974) är en film om den svenska storstrejken i början av seklet samlat på Södermalms bakgårdar.



Visst har filmerna åldrats. Det politiskt högljudda 70-talet i exempelvis »Lyckliga skitar« fungerar som en störtskön tidsmaskin som luktar furumöblerad gillestuga. Alltmedan «Ni ljuger», med sin pseudodokumentära stil, fungerar som ett bra komplement till Stefan Jarls «Dom kallar oss mods». På det hela taget känns det som gårdagens regissörer försökte säga mer med sina filmer. Idag handlar det – tyvärr – mest om pengar. Och att locka folk från tv-apparaternas fördummande tävlingsprogram.

Sandrews har genom sin serie Sandrews filmpärlor gått i bräschen för att göra den svenska filmhistorien tillgänglig. De imponerar gång på gång, även om serien inkluderar några totalt själslösa titlar som »Jungfrun på Jungfrusund« och »Kärlek och störtlopp«. Dock borde deras dvd-serie sporra exempelvis Svensk filmindustri att göra en liknande satsning. Varför inte börja med de Vilgot Sjömanfilmer som de har?